En sammanfattning om den sista smeden vid Göta kanal, Karl Bergqvist nedtecknad av hans son Börje.
Pappa föddes 1909 i en syskonskara på nio barn där han var yngst. Huset där han föddes finns kvar. Ni som åker båt eller cyklar kan se det vid sjätte slussen i Sjötorp, det är det huset av sten som ligger alldeles vid kanalkanten. Av min pappas syskon dog sex stycken i tidig ålder. Enligt vad jag har hört var det lungtuberkulos eftersom fukt och kyla var ett stort problem inom de 75-80cm tjocka stenväggarna.
1936 gifte han sig med min mamma Karin Spångberg och samtidigt övertog han slussvaktarjobbet efter min farfar som också var smed. En liten privat smedja fanns öster om kanalen där allt fick utföras med handkraft eftersom det inte fanns ström framdragen på den sidan. Det var bl.a. tillverkning av plogbilar (den kniv som sitter längst fram på plogen och skar jorden åt själva plogen) Nya pinnar i harvar. ”Nya däck” på trähjulsvagnar.
Man tillverkade av plattjärn en ring, något mindre än trähjulet som hetsades eller väldes ihop (svets saknades). Sedan värmdes det något så den gick att tränga på trähjulet. Ett antal skruvar eller spikar fixerade ”däcket”. Vidare var det all slagsjordbruksredskap som vässades, slipades och härdades. Dessa reparationer och tillverkningar byttes för det mesta mot kött och fläsk hos bönderna i trakten. En hel del drevjärn i olika tjocklekar gjorde han också för tätning av gamla träskutor som trafikerade kanalen. Dessa järn byttes sedan mot stenkol, islandssill och annat som skutskepparna fixade i olika hamnar. Detta var efter kriget då det var brist på mat och material. Ett litet jordbruk tillhörde varje sluss och bro, detta var man tvungen att sköta. De flesta sluss och brovakter hade väl 2 kor, 1 gris och några höns.
1950 tröttnade pappa på det ständiga nattjobbet eftersom lastbåtarna kunde uppgå till 30-tal pr dygn. Han sökte och fick jobb som maskinist på Sågen i Älgarås. Han kunde nog inte bo så långt från Göta kanal så när jobbet som kanalsmed blev ledigt i Hajstorp 1953 så flyttade vi dit.
Jobbet i Hajstorp underlättades en hel del då det fanns maskiner som väl i dag anses antika, men dessa fungerade alldeles utmärkt på den tiden. Allt förekommande järn som fanns vid reparationer och nytillverkningar av portar och även broar utfördes i denna lilla smedja och verkstad. Tittar man närmare på en slussport av trä inser man att det är mycket järn i dessa. Mängder av grov bult handsmidd ”(hackespik)” halsjärn ja allt som ej är av gjutgods.
Den 1 juli 1956 brakade det till rejält i Hajstorp då ”passbåten” Ariadne gick genom slussportarna vid nedre Hajstorp. Tänk om detta hänt vid mellanparet i övre slussen då hade kanalen blivit torrlagd till Tåtorp. Efter 12 dagar var trafiken igång igen. Visserligen var många arbetare med om reparationen men eftersom pappa var nästan ensam smideskunnig så fick han vara med den största delen av tiden med påföljden att han som man säger idag ”gick i väggen”. Lägg märke till alla ringar som sitter som förtöjningsringar i alla slussar och kajer, dessa tillverkade han i slutet av karriären då turistbåtarna tog över trafiken på kanalen.
Pappa gick i pension några år efter ordinarie pensionsålder till stor sorg och saknad för honom själv. Det var slut på både arbete och hobby samtidigt.
Fritt nedtecknat ur minnet (2009)
Sonen Börje Bergqvist